I tisdags spelade ärkerivalerna West Ham och Millwall en Cup-match. Lagen har sedan länge en lång rivalitet i London och det var säkerligen många poliser som suckade när det visade sig att dessa skulle mötas. Matchen vanns av hemmalaget West Ham med 3-1.
Rubrikerna efteråt kom dock att handla om det våld som utspelades på och utanför arenan. Många undrar om händelserna är en återgång till 70 och 80-talets våg av huliganism som drabbade den brittiska fotbollen.
Utöver våldet så sysslade båda lagens fans med häcklande av motståndarlagets spelare med rasistiska tillmälen. Carlton Cole (West Ham) säger sig ignorera såna förolämpningar och menar att han kanske är stark som en "gorilla" men han är ingen "apa". Det hedrar honom att han ignorerar sån skit. Tyvärr är det ganska lätt för honom att som den fotbollmiljonär han är, låta sånt rinna av honom. Hade jag stått i publiken under ovannämda match hade det känts betydligt jobbare än för fotbollsspelaren Carlton Cole. Jag har gått på en hel del matcher här i Sverige där folk har skrikit saker mot svarta spelare som på andra platser i samhället hade varit omöjligt. Som en fotbollsälskare med afrikansk bakgrund är det oerhört jobbigt att få lyssna till detta.
Den kamerunske spelaren Samuel Eto'o reagerade starkt när han under en match i spanska ligan blev utsatt för rasistiskt häcklande. Eto'o, som då spelade för Barcelona, vände helt enkelt på klacken och med ett "no mas" började gå av planen. Både medspelare och motspelare övertalade dock anfallaren att fortsätta. I slutändan är väl det de enda rätta. Att fortsätta - och att inte låta rasisterna vinna. Men jag förstår Eto'os reaktion och jag respekterar den. När jag har hört rasistiskt häcklande på läktaren har jag i vissa tillfällen sagt ifrån men vid andra tillfällen gått därifrån. Ibland orkar man helt enkelt inte ta "fajten". Jag går inte på fotboll för att debattera rasism eller rasistisk diskurs. Jag går på fotboll för att jag älskar sporten...än så länge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar